Det är inte mycket roligt som händer i mitt liv just för tillfället.
Vi har väntat länge på att du ska få slippa lida i denna värld. Först bröstcancer sen sju år i rullstol och varken fått fram ett ord eller kunnat ta ett litet litet steg. Det är på tiden att du får slippa pinas av alla dessa krämper du haft. Det är inget värdigt liv att leva.
Igårkväll tog Farmor sitt sista andetag, med nära och kära runt omkring sig i fin miljö. Ingen anar hur hon haft det, men jag kan tänka mig frustrationen att bara sitta där och inte kunna få fram vad man vill säga och ingen fattar vad man menar. Denna magra varelse vägde nog inte mer är fyrtio kilo nu stackarn..
Även om man tror sig vara väl förberedd så kommer det ändå som en chock, trots nattvak den senaste helgen blir beskedet ändå jobbigt. Känslosamt men vackert.

Precis som med våran Tobbe ville jag titta på henne, det är vackert trots allt ♥
Jag är inte ett dugg rädd för att dö. På ett sätt så längtar jag till den dagen, då jag får träffa er igen!

♥
Kärlek

I fredags var det en sån dag som man bara ville krama dig. Det var årsdagen, vilket gör stämningen väldigt tung. Det var ju den första årsdagen och vi hade inte en aning om hur den skulle bli, hur vi skulle reagera, vad vi skulle göra eller vem som skulle höra av sig. Vi visste ingenting. Det enda vi visste i förväg var att vi skulle vara ihop, alla tillsammans. På något vis var det vi fyra i fredags. Det kändes att du var med oss hela dagen. Redan innan bestämde vi oss för att vara lediga från jobbet så vi åkte till Göteborg hela dagen, och hade en såndär dag som vi har haft hundratals gånger förut, när vi bara åker runt och söndagsåker. Vi gjorde det alltid förr om åren, kör lite, stannar i något varuhus, fikar lite, äter, kollar på bilar och bara tar det lugnt. En sådan dag hade vi faktiskt i fredags. Det känndes bra att komma hemifrån och få rensa tankarna på annat håll.
Däremot var det väldigt mycket återblickar från just den 1 Oktober 2009, det kommer alltid finnas på näthinnan. Beskedet, känslan, bårhuset. Jag vet exakt vad jag hade för kläder på mig, vad jag och mamma just skulle äta när telefonon ringde och vi slängde oss i bilen..
FY FAN!!
Minns dagen som om det vore igår.

Nu, ett år efter olyckan, så kan jag se hur mycket vi förändrats som människor. Jag ser livet ur ett heeelt annat perspektiv nu mot då. Vi har fått lära oss vända på allting till det positiva. Vi har stegvis, sakta men säkert rest oss upp igen. Vi har varit tvugna att lära oss acceptera. Det finns inga alternativ, och vad ska man göra? Ge upp?!

Vi får nya bevis varje dag, på att du var en fantastisk människa och att många måånga människor saknar dig!

 

 

♥

Kärlek