I fredags var det en sån dag som man bara ville krama dig. Det var årsdagen, vilket gör stämningen väldigt tung. Det var ju den första årsdagen och vi hade inte en aning om hur den skulle bli, hur vi skulle reagera, vad vi skulle göra eller vem som skulle höra av sig. Vi visste ingenting. Det enda vi visste i förväg var att vi skulle vara ihop, alla tillsammans. På något vis var det vi fyra i fredags. Det kändes att du var med oss hela dagen. Redan innan bestämde vi oss för att vara lediga från jobbet så vi åkte till Göteborg hela dagen, och hade en såndär dag som vi har haft hundratals gånger förut, när vi bara åker runt och söndagsåker. Vi gjorde det alltid förr om åren, kör lite, stannar i något varuhus, fikar lite, äter, kollar på bilar och bara tar det lugnt. En sådan dag hade vi faktiskt i fredags. Det känndes bra att komma hemifrån och få rensa tankarna på annat håll.
Däremot var det väldigt mycket återblickar från just den 1 Oktober 2009, det kommer alltid finnas på näthinnan. Beskedet, känslan, bårhuset. Jag vet exakt vad jag hade för kläder på mig, vad jag och mamma just skulle äta när telefonon ringde och vi slängde oss i bilen..
FY FAN!!
Minns dagen som om det vore igår.

Nu, ett år efter olyckan, så kan jag se hur mycket vi förändrats som människor. Jag ser livet ur ett heeelt annat perspektiv nu mot då. Vi har fått lära oss vända på allting till det positiva. Vi har stegvis, sakta men säkert rest oss upp igen. Vi har varit tvugna att lära oss acceptera. Det finns inga alternativ, och vad ska man göra? Ge upp?!

Vi får nya bevis varje dag, på att du var en fantastisk människa och att många måånga människor saknar dig!

 

 

♥

Kärlek