Och så gick tiden..
Helt plötsligt har vi passerat två år av våra liv, utan vår Tobbe.
Vår fina fina Tobbe..
Det är fortfarande så sjukt jävla overkligt, vem förstår att du är borta?
Alla tror att du kommer stå där helt plötsligt, med ditt leende.
Allt gick så fort, allt är oerhört färskt i minnet..
Minns dagen hur väl som helst. Och kommer antagligen göra det för alltid...
När får jag se dig igen?
När får jag hålla din hand och skratta som förr?
Vi pratar om dig oftare än du anar, och du finns i tanken 7 miljoner gånger om dagen.

Allt påminner om dig, möter man en derome eller CR-lastbil påminns man, kör man 41:an påminns man, är man hemma i Derome påminns man så fort man kör in på gården. Hör jag en låt på radion påminns jag, ser jag dina vänner påminns jag, ser man en kille i keps påminns man, ALLTING påminner om dig..
Men för mig känns det positivt, visst är det jobbigt att inse att livet går vidare.
Men det känns bra att påminnas, att förstå att du fortfarande är närvarande.
Du kommer alltid vara det
♥

Man går vidare
för att man måste gå vidare..

En dag ses vi igen