Moster, lilla moster.
Nu är du en av de finaste änglarna där uppe, nu slipper du lida och kan bara sitta och titta ner på din man, dina fina barn och barnbarn. Jag vet att du mer än någonting annat vill vara med här nere, och se dem växa upp. Din ålder var ingenting, du hade många år kvar. Du var vacker, rolig och energisk. På alla sätt och vis. Om inte cancern...
Den förbannade jävla cancern, när ska någon klok människa komma på ett botemedel? Hur många människor ska behöva gå igenom smärta, lidande och sorg på grund av denna sjukdom? Jag förstår ingenting.
Kan och vill inte tänka på hur det känns att förlora sin mamma. Världens bästa mamma.


Vi har gått igenom detta jobbiga en gång, vi vet hur det är. Första tiden, alla man ska träffa för första gången. Begravning, förberedelser och allt runt omkring. Saknaden och overklighetskänslan..
Man vill hjälpa till på något sätt, men det finns inget att göra, bara finnas där.


Jag ska göra mitt bästa för att stötta min mamma, jag vet hur det känns att mista ett syskon. Det är inte på samma sätt, men ändå!



Äntligen skiner solen på oss, slutet av juli nu och jag har knappt sett solen. Kan bero på att jobben har tagit upp all min tid sedan i april.
Men nu trivs jag kanon på Espresso House!



♥