Idag är det ett halvår sedan allt förändrades. ETT HALVÅR?
Har tiden gått fort? Har tiden gått långsamt?
Jag vet faktiskt inte, på ena sättet känns det som om allt hände igår men ändå känns det som evigheter sedan. Vi bestämde oss direkt för att klara detta, Vi var tvugna, man har inget val.

Man går vidare för att man måste gå vidare, det har jag sagt hela tiden.

Just då kändes livet förgäves, varför händer detta just oss? Varför ska den fina killen som var mitt i livet inte få leva vidare, och uppleva allt det som han ville och borde få göra!?

Det är mycket frågor, och fruktansvärd saknad. Jag vet att jag inte kan få dig tillbaka nu, men om jag skulle få fem minuter i himmelen med dig, så hade jag varit lycklig! Att bara få se ditt leende en enda gång till eller bara hålla din hand och ge dig massa kramar. Kunde jag dra tillbaka tiden hade jag gjort det för längesedan,

När det är min tur att ta mig vidare till andra sidan så ska vi ta igen den tid vi missar nu, jag vet att du har det bra, det tvivlar jag inte på. Någon behövde dig, du var för bra för att vara här och jag vet att du väntar på oss andra!


Vi ses snart Tobias!
♥

/ Syster