Ibland, faktiskt ganska ofta den senaste tiden, när hjärtat värker som mest, när jag inser att du inte finns hos oss längre, att jag aldrig mer kommer få se dig i livet igen, när jag dag efter dag bara väntar på att få höra ditt skratt, se dig i ögonen, krama om dig eller bara känna doften i ditt hår. DÅ kommer tårarna och jag vill bara skrika. Ställa mig på en klippa och bara ropa. Jag pratar om dig varje dag, och tänker på dig oftare än så. På något sätt känns det att du är i min närhet, det är tomt men ändå inte, du är här fast ändå så långt borta. Ibland vill jag bara sjunga och dansa av ilska med tårarna i halsgropen, eller bara lyssna inne i mitt huvud på din röst. Det svåra är att förstå vad som hänt, hur fan ska jag kunna leva mitt liv utan dig? Att acceptera och att lära sig att leva med det.. Det är det svåraste.


Jag inser att livet inte är rättvist. Du var för bra för denna världen.
Någon annan behövde dig mer, men varför?